Daniel Brandt forskar om geografin i statlig verksamhet och ser nya strategier utveckla sig.
Daniel Brandt studerar hur geografin i statlig verksamhet har förändrats under de senaste decennierna. Han är kulturgeograf och universitetsadjunkt vid Högskolan Dalarna och befinner sig mitt i sitt avhandlingsarbete. Tillsammans med kollegan Erik Westholm, professor i samma ämne, har han bl a bidragit med studien Statens nya geografi i Ansvarskommitténs arbete.
Den politiska diskussionen går nu het om bildande av storregioner. Det innebär inte för den skull att den statliga organisationen är oförändrad i väntan på vad det blir av storregionerna. Ett exempel på detta är arbetsmarknadspolitiken, ett av de verkligt tunga statliga verksamhetsområdena, som omorganiserades i en ny samlad myndighet den 1 januari i år, något som innebar att länsarbetsnämnderna försvann. Ett annat är förslaget om att tio förvaltningsdomstolar ska ersätta 23 länsrätter, ett utredningsförslag som presenterades i våras och som skär rätt genom dagens länsgränser. Mycket annat händer också i det tysta.
Varför denna otålighet? Vilka drivkrafter ser du, Daniel Brandt, i det som sker parallellt med diskussionen om storregioner?
- För det första finns det helt andra tekniska möjligheter än tidigare och ny teknik påverkar sättet att organisera sig. Det jag själv studerar idag är just vad som sker med Arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadsmyndigheterna har gått samma väg som andra.
-Idag tycks målet vara för myndigheterna att erbjuda exakt samma tjänster för att rättssäkerheten ska bli så bra som möjligt. Nytt är också att man samlokaliserar sig med andra. Nu samråder Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med varandra, säger verksledningarna till mig.
Vad händer då med länsnivån?
- Tidigare hade länsarbetsnämnderna och länsstyrelserna mycket med varandra att göra. Landshövdingarna var viktiga. Nu finns det inga länsarbetsdirektörer kvar och deras länsmyndighet har försvunnit. En annan nivå har blivit intressant, arbetsmarknadsregionerna, de funktionella regionerna, och då rör vi oss på en nivå som är mer lokal. Här kan man också fundera över vad som händer med de orter som blir av med all statliga närvaro, dels utifrån ett trygghets- och serviceperspektiv, dels ifrån ett arbetsmarknadsperspektiv.
Men vem bestämmer hur det blir i praktiken?
- Regleringsbreven har blivit väldigt viktiga och de informella kontakterna. I regleringsbreven är inte så ofta rumslighet tydligt uttryckt. Men jag tror också att man inom den statliga organisationen är mer medveten om dessa frågor och att den där beredskapen finns. Om det blir en annan regional indelning till följd av storregionerna finns det en flexibilitet att ställa om sig till det, säger Daniel Brandt avslutningsvis.